[시] Ja visst gör det ont (Karin Boye, 1935)

지난 6월 1일 오후 6시 30분, 배철수의 음악캠프에서 '물방울이 떨어지기 전에 얼마나 무서웠겠는가'라고 시작하는 '철수는 오늘' 멘트에 마음을 빼앗겨 인용된 시를 찾아보았다. 20세기 초 스웨덴의 카린 보예라는 시인의 시였다. 한국에는 시집이 출간된 것이 없어 원어와 영어 번역본을 찾아 제미나이로 번역해 보고는 영역본과 한글본을 몇 번이고 다시 읽었다.

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

Of course it hurts when buds burst.
Otherwise why would spring hesitate?
Why would all our fervent longing
be bound in the frozen bitter haze?
The bud was the casing all winter.
What is this new thing, which consumes and bursts?
Of course it hurts when buds burst,
pain for that which grows
  and for that which envelops.

Of course it is hard when drops fall.
Trembling with fear they hang heavy,
clammer on the branch, swell and slide -
the weight pulls them down, how they cling.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the deep pulling and calling,
yet sit there and just quiver -
hard to want to stay
  and to want to fall.

Then, at the point of agony and when all is beyond
  help,
the tree's buds burst as if in jubilation,
then, when fear no longer exists,
the branch's drops tumble in a shimmer,
forgetting that they were afraid of the new,
forgetting that they were fearful of the journey -
feeling for a second their greatest security,
resting in the trust
                         that creates the world.

 

아, 물론 아프겠지요, 꽃봉오리가 터질 때에는.
그러지 않다면 왜 봄이 주저하겠습니까?
왜 우리의 뜨거운 모든 갈망은
얼어붙은 채 빛바랜 차가움 속에 갇혀 있었겠습니까?
겨울 내내 꽃봉오리를 감싸고 있던 건 껍질이었거늘.
이토록 갉아먹고 터져 나오려는 새로운 것은 무엇입니까?
아, 물론 아프겠지요, 꽃봉오리가 터질 때에는.
자라나는 것에게도,
                       가로막는 것에게도 아픔입니다.

아, 정말이지 힘들겠지요, 물방울이 떨어질 때에는.
두려움에 떨며 무겁게 매달려,
가지에 매달리고, 부풀어 오르고, 미끄러지며 —
아무리 매달려도 무게는 그들을 아래로 끌어당깁니다.
불확실하고, 두렵고, 갈라지는 것은 힘든 일,
심연이 끌어당기며 부르는 것을 느끼면서도,
그저 그 자리에 남아 덜덜 떨고만 있는 것은 힘든 일 —
머무르고 싶으면서도
           동시에 떨어지고 싶은 마음은 힘든 일입니다.

그때, 가장 고통스럽고 그 어떤 것도 도움이 되지 않을 때,
나무의 꽃봉오리들은 환희 속에서 터져 나갑니다.
그때, 더 이상 그 어떤 두려움도 붙잡지 못할 때,
가지의 물방울들은 반짝임 속으로 떨어집니다.
새로운 것을 두려워했던 일은 잊은 채,
그 여정을 불안해했던 일도 잊은 채 —
찰나의 순간, 인생의 가장 큰 안도감을 느끼며
세상을 창조하는
                             그 신뢰 속에 깃듭니다.